|
Anna Catharina Eliedotter (Anna-Kajsa) Anners-Lars Anna berättar för Nils Eriksson, år 1930.
|
|
|
Vittra. En gång kom det en vitterpojke till en flicka och skulle fria. Flickan var i ladugården och höll på med en ko som var sjuk. Vilken sjukdom kon hade vet jag inte men, vitterpojken sade att han skulle taga tivbast och vändelrot och ge kon, så skulle kon bli bättre. Så gjorde han också och kon blev bra. Nästa gång pojken kom upptäckte flickan att det var en vitterpojke, och när hon märkte detta sade hon: ”Tivebast och vändelrot, tjvi vale mej som sökte bot.”Då försvann pojken. Min svärfar 1.) låg en gång i fäboden. Mitt i natten vaknade han i det att en hel hop kor hördes gå förbi ladugården. Han steg upp och eftersom det var månsken såg han en hel rad fina kor som gick förbi fäboden, men det egendomliga var att de hade mjölkstävarna på hornen. Då förstod han att det var vitterkor. Han blev arg när han låtit sig bli lurad av vittra. I Laxbäcken bodde en man, Per Påls´n, ensam i en liten stuga. En kväll kom det till honom ett stort sällskap och ville bo där. Han lovade dem, och de stannade i flera dagar, en natt hade de försvunnit och en kolossal storm hade brutit ut. Då förstod han att det var vittra som hade narrat honom. Bota sjukdomar Kast ut för ont. Karl Ollä här i byn kunde mycket. Han kunde också kasta ut för ont. Om någon plötsligt blev sjuk, då hade han råkat ut för ont. Skogsrået hade skadat en. Då kunde man bota det om man gick till det ställe där man blivit sjuk och kastade en boll av trasor, mässingavskrap, silver eller koppar och kastade den över den vänstra axeln. Sedan skulle man gå rakt fram mot hemmet utan att se sig tillbaka. Jag vet att han kastade ut för ont flera gånger och det blev bättre. Det var skogsrået som åstadkom detta. Mot vårtor. 1:a sättet. Vårtorna kunde man tvätta bort med ”stenvatten” (d v s de vatten som samlat sig i någon fördjupning på en sten. 2:a sättet. På en tretvinnad tråd skulle man knyta lika många knutar som personen hade vårtor och sedan skulle tråden nedgrävas i en gödselstack. Knutarna skulle knytas ”ansjöns”(d v s motsols).Vårtorna borttogos på detta sätt av min fader. 2.) Tivibära och tivebärsbarken är bra för värk och för ”söln” (svullnader) hos kor och hästar. Barken skall kokas i vatten och med detta vatten skall man tvätta på det sjuka stället. Jag har använt detta många gånger. ”Linbärslöv” (lingonris) är bra mot värken och ”söln”. Linbärslövet kokas och ”lagen” (vattnet som lövet kokats i) drickes eller gives till det sjuka djuret. Jag har använt det flera gånger till folk och fä. I fjol (1929) kokade jag en sats till gubben och han blev bättre. ”Mörekasa” (jord från myrstackar) brukar vi taga i säckar och koka, samt ge hästarna att dricka mot vattensjuka. Jag har använt det många gånger och det är nog bra. Mot blödning använder jag än i dag ”fesätjuka” (röksvamp). Jag har botat många med den. Fällsjuka (fallandesot) brukade min svärmor 3.) bota på följande sätt. Första gången ett barn föll skulle man taga en bit av varje klädplagg och bränna upp på spisen tillsammans med naglar och avföringen. Min svärmor botade mitt barn på detta sätt. (se: Charlotta Larsssons berättelse mot fällsjuka). Mot gulsot skulle man ge den sjuke en lus i maten. Mot förstoppning skulle man skrapa svetten från insidan av loken och blanda i vatten samt sedan ge det sjuka djuret. Detta har jag försökt flera gånger och det har hjälpt. Mot pisstämma hos hästar, kor och människor skall man använda lus eller kvicksilver, som man blandar i en degkula. Mot sprut (diarré) kunde man använda krita åt både folk och fä. Römulla var också bra men den kunde endast användas åt nötkreatur. Detta skulle blandas i drickat. Mot klåån (skabb) skulle man blåsa i vattnet i smejässjan. Jag fick göra det en gång åt min fader och han blev botad. Mot tandvärk har jag använt ”kangeronota” (spindelväv) och värken har stannat. Kangeronota skall stoppas ned i tanden. ___________________________________________
Personer 1.) Lars Joel Andersson f 1815 16/4 |